Jag undrar...

...hur de tänker, våra arbetsgivare, när de uppmuntrar (läpparnas tomma bekännelse) oss som stretar på golvet i vården att vidareutveckla oss för att så småningom slå ut i full blom i våra yrkesroller.

Jag skrev nyligen att jag hade fått en länk till en  vidareutbildning i geriatrisk vård. Det lät lockande men min utbildning är så åldersstigen att den inte duger, jag rafsade runt lite i betygshögarna och kunde med nöd och näppe få ihop en kandidatexamen, problemet var mixen, litteraturvetenskap, omvårdnad och juridik. (Det blev så när syster var förvirrad och siktade på att bli bibliotekarie.)

De flesta av mina kollegor är mitt i livet något som innebär att de samlat på sig lite grann vid sidan av yrkeslivet. Partner, barn, vovvar, villor och volvosar. Ungefär så. Stadiet när man levde på nudlar och kunde tentaläsa nätterna igenom är passerat och hur roligt det än är med nya kunskaper, nya människor och ett liv på campus så är det inte samma sak när man är 40+ som när man var 20+.

Om arbetsgivaren, inget om förresten. Arbetsgivaren har alltså en kompetent medarbetare, en sjuksköterska som vill skaffa sig en spetskompetens inom sitt område, denna kunskap kommer på sikt att gagna arbetsplatsen och således arbetsgivaren. I vissa upphandlingsunderlag finns ett krav från kommunen att en eller flera sjuksköterskor ska ha vidareutbildat sig. Tacktacktack! Jag är tacksam och glad över att man förstått att äldre människor ofta har en komplex sjukdomsbild som kräver många olika omvårdnadsinsatser och att dessa inte ryms inom grundutbildningen, lika lite som anestesivården.

Jag deltog för ett antal år sedan  i ett forskningsprojekt som skulle överbrygga det stora glappet mellan vårdhögskolans värld och den andra stora vårdvärlden där utanför. Det var roligt, jag kastade mig in i arbetet och insåg att det inte fanns någon tid avsatt för mitt skötebarn så jag ägnade fritid och nätter till det och dök hålögd upp på min arbetsplats. Då var arbetsgivaren generös och lät mig gå ner i arbetstid med bibehållen lön så länge projektet löpte på. Det handlade om en winwin-situation eftersom företaget var omåttligt stolt över forskningen vi bedrev, en forskning som fokuserade på omvårdnadssituationer i vår vardag och där högskolan bistod med föreläsningar kring problem som vi varit med om att ringa in.

I nuläget har jag en kollega som ska försöka läsa 80 p på distans, samtidigt arbeta sina 85% på arbetsplatsen och därutöver ha det där vanliga livet med fotbollsträningar, föräldramöten, köttfärssås occh, ja, ni vet hur det kan vara, va? När man sedan tittar på löneutvecklingen och inser att de som de facto har en vidareutbildning, antingen som distriktsköterskor eller inom geriatrisk omvårdnad, att dessa kollegor inte har mer i lön än vi andra, eller i något fall kanske en tusenlapp, ja då vete tusan om det är värt det? Ja, för övrigt har jag kollegor som vidareutbildat sig till distriktsköterskor och fått gå ner i lön, inte lite grann utan med flera tusenlappar i månaden.

Kunskap är värt massor i sig, det är inte tu tal om den saken och de flesta av oss förstår att vi får försaka något när vi ger oss in i studier. Kunskap är något som jag har inom mig, oavsett om jag byter arbetsgivare eller yrkesinrikting. Och jag skulle självklart inte be arbetsgivaren att sponsra den kurs i kriminologi som jag suktar efter, utbildningen ska vara något som kommer verksamheten tillgodo.

Men småsnålt tycker jag nog att det är, att arbetsgivaren inte kan bjuda på lite studietid, låt säga att min kollega får gå ner 10% i arbetstid med bibehållen lön. Kanske kunde man också stå för kurslitteraturen om den sedan kom att tillhöra arbetsplatsens (obefintliga) referensbibliotek.

Jag tycker alltså att arbetsgivare ska uppmuntra sina kunskapstörstande medarbetare för det handlar om ett givande och tagande. Men för helvete, några block och ett gäng pennor kan ni väl iallafall ställa upp med?

Bilden är lånad från www.vardvaskan.se