Efter en grinig eftermiddag på Apoteket ställer jag mitt hopp till att konkurrensen bland de nya apoteken ska leda till att apotekspersonalen blir lite mera serviceminded, kundvänligare öppettider och mindre krångel. Jag kom lätt paranoid (det är jag alltid vid besök på apoteket) med en bunt på 4 recept till olika boende på min arbetsplats. Jag fick könummer 1 och det är som att vinna högsta vinsten. Sedan var det väntan, väntan och väntan. I bakgrunden hörs telefonen ringa oavbrutet utan att någon svarar. Av tre kassor är en bemannad, två anställda går runt i det lilla apoteket och ger goda råd om tandtråd m.m. En person sitter i kassan. När det efter en god stund blir min tur visar det sig att 3 av fyra recept inte är godkända. Vår läkare har använt fel receptblock, utan streckkoder och dessutom har hon en handstil som kännetecknar läkare. (Svårtydbar.) Men, men. Jag fick ut 25% av läkemedlen och åkte tillbaka till jobbet med en väldigt liten påse läkemedel.
Jag har inga invändningar mot att regler följs. Men jag blir galen av att se dessa vitklädda som istället för att expediera kunder vandrar runt som rådgivare bland de receptfria varorna. Kanske, kanske konkurrensen kan leda till lite bättre service?
Att sedan apoteket ligger vid nordöstra förorternas pendeltågsstation med 10000-tals passerande varje morgon och kväll kanske kunde föranleda lite generösare öppettider. Klockan 10, när apoteket öppnar, har de allra flesta pendlare passerat för länge sedan.
Jag var emot reformen om att släppa på apoteksmonopolet men min ilska har fått mig att tänka om. Desssutom håller jag med min lilla Bröllopsführer som påpekade att apoteken utomlands har en gemensam logotyp; ett grönt kors. Det är informativt och konsumentvänligt istället för hjärtan och ormar och andra märkliga symboler!
Jag skulle ju för tusan sluta handla böcker och använda biblioteket som andra vettiga människor. Billyhyllorna bågnar! Men igår hamnade jag på Åhlens bokrea och kunde inte motstå Stalingrad av Antony Beevor. Litteratur om 1:a och 2:a världskriget kan jag aldrig få nog av. Slaget om Stalingrad var en av vändpunkterna i 2:a världskriget och i klass med den betydligt mer kända D-day. För övrigt var bokrean en besvikelse. Mest kokböcker och det har jag redan en uppsjö av. Dessutom använder jag numera mest nätet när jag vill få ny inspiration för att variera matsedeln. Men för den som vill ha en ny bakbok med 100 olika recept på kladdkaka var rean säkert till belåtenhet.
Min lilla rosa insjuknade hastigt vilket jag skrev om här. Bara felsökningen på PC-kliniken skulle kosta några hundralappar trots att garantin gällde till 5/3-10 (!). Jag misstänkte dock ett mjukvarufel eftersom den lilla rosa är en känslig pryl och någon (ok, något) som inte bör hanteras av tonårskillar. Jag såg framför mig ett kostnadsförslag som handlade om tusenlappar och började leta minidator på Blocket och Tradera. Mitt på dagen igår var jag på väg till Solna för att titta på och ev. köpa en liten blommig mini-PC för ett par tusen. Ut till bilen för att möta säljaren k. 13. Min trogna Toyota var stendöd. Rigor mortis hade redan inträtt. Batteriet var så fullständigt urladdat att det inte ens hördes ett litet klick när jag vred om på tändningsnyckeln. Gaaaah! En mig närstående person hade varit ut till bilen under natten, letat efter något, tänt kupébelysningen och glömt att släcka. Jaha, bara att ringa säljaren och meddela att jag inte kunde komma. 
Och då händer det... 20 minuter senare kommer ett SMS från PC-kliniken om att den lilla rosa är klar för avhämtning! Magiskt! Bilen startades sedan med hjälp av en snäll gammal vän och kollega från min taxitid och batteriet fick ladda upp sig genom en tur fram och tillbaka en halvmil när jag hämtade ut min älskling. Och till min oerhörda lycka visade sig alla program och dokument finnas kvar i datorn! Felsökningskostnaden kom jag ju inte undan men jag hoppade jämfota av lycka över att återse min lilla älskling och vad personalen på verkstaden ansåg om min mentala hälsa har jag inte en aning om.
Mina åsikter har ibland gått stick i stäv med Monica Antonssons. Jag har skrivit en del kritiska kommentare på hennes bloggar, både den nya och den gamla. Men nu tycker jag att bloggbävningen mot Monica gått över styr och kritiken mot henne, efter hennes uttalande om fallet Valette säger en hel del om bl.a. de papparörelser som tagit Monica till sina hjärtan och gjort henne till en ikon. Vi har alla våra hjärtefrågor. I min omgivning har jag personer av de mest skilda politiska uppfattningar och jag har oftast förmågan att sätta person före princip. Jag beundrar Monica för hennes mod att sticka ut hakan och uttala sin åsikt i det aktuella fallet. Ett fall som jag själv inte är insatt i. Jag har lånat Ingrid Carlqvists bok Inte utan mina söner och kommer att läsa den när tid ges.
