Jag undrar...

...hur de tänker, våra arbetsgivare, när de uppmuntrar (läpparnas tomma bekännelse) oss som stretar på golvet i vården att vidareutveckla oss för att så småningom slå ut i full blom i våra yrkesroller.

Jag skrev nyligen att jag hade fått en länk till en  vidareutbildning i geriatrisk vård. Det lät lockande men min utbildning är så åldersstigen att den inte duger, jag rafsade runt lite i betygshögarna och kunde med nöd och näppe få ihop en kandidatexamen, problemet var mixen, litteraturvetenskap, omvårdnad och juridik. (Det blev så när syster var förvirrad och siktade på att bli bibliotekarie.)

De flesta av mina kollegor är mitt i livet något som innebär att de samlat på sig lite grann vid sidan av yrkeslivet. Partner, barn, vovvar, villor och volvosar. Ungefär så. Stadiet när man levde på nudlar och kunde tentaläsa nätterna igenom är passerat och hur roligt det än är med nya kunskaper, nya människor och ett liv på campus så är det inte samma sak när man är 40+ som när man var 20+.

Om arbetsgivaren, inget om förresten. Arbetsgivaren har alltså en kompetent medarbetare, en sjuksköterska som vill skaffa sig en spetskompetens inom sitt område, denna kunskap kommer på sikt att gagna arbetsplatsen och således arbetsgivaren. I vissa upphandlingsunderlag finns ett krav från kommunen att en eller flera sjuksköterskor ska ha vidareutbildat sig. Tacktacktack! Jag är tacksam och glad över att man förstått att äldre människor ofta har en komplex sjukdomsbild som kräver många olika omvårdnadsinsatser och att dessa inte ryms inom grundutbildningen, lika lite som anestesivården.

Jag deltog för ett antal år sedan  i ett forskningsprojekt som skulle överbrygga det stora glappet mellan vårdhögskolans värld och den andra stora vårdvärlden där utanför. Det var roligt, jag kastade mig in i arbetet och insåg att det inte fanns någon tid avsatt för mitt skötebarn så jag ägnade fritid och nätter till det och dök hålögd upp på min arbetsplats. Då var arbetsgivaren generös och lät mig gå ner i arbetstid med bibehållen lön så länge projektet löpte på. Det handlade om en winwin-situation eftersom företaget var omåttligt stolt över forskningen vi bedrev, en forskning som fokuserade på omvårdnadssituationer i vår vardag och där högskolan bistod med föreläsningar kring problem som vi varit med om att ringa in.

I nuläget har jag en kollega som ska försöka läsa 80 p på distans, samtidigt arbeta sina 85% på arbetsplatsen och därutöver ha det där vanliga livet med fotbollsträningar, föräldramöten, köttfärssås occh, ja, ni vet hur det kan vara, va? När man sedan tittar på löneutvecklingen och inser att de som de facto har en vidareutbildning, antingen som distriktsköterskor eller inom geriatrisk omvårdnad, att dessa kollegor inte har mer i lön än vi andra, eller i något fall kanske en tusenlapp, ja då vete tusan om det är värt det? Ja, för övrigt har jag kollegor som vidareutbildat sig till distriktsköterskor och fått gå ner i lön, inte lite grann utan med flera tusenlappar i månaden.

Kunskap är värt massor i sig, det är inte tu tal om den saken och de flesta av oss förstår att vi får försaka något när vi ger oss in i studier. Kunskap är något som jag har inom mig, oavsett om jag byter arbetsgivare eller yrkesinrikting. Och jag skulle självklart inte be arbetsgivaren att sponsra den kurs i kriminologi som jag suktar efter, utbildningen ska vara något som kommer verksamheten tillgodo.

Men småsnålt tycker jag nog att det är, att arbetsgivaren inte kan bjuda på lite studietid, låt säga att min kollega får gå ner 10% i arbetstid med bibehållen lön. Kanske kunde man också stå för kurslitteraturen om den sedan kom att tillhöra arbetsplatsens (obefintliga) referensbibliotek.

Jag tycker alltså att arbetsgivare ska uppmuntra sina kunskapstörstande medarbetare för det handlar om ett givande och tagande. Men för helvete, några block och ett gäng pennor kan ni väl iallafall ställa upp med?

Bilden är lånad från www.vardvaskan.se

OK...

...det är bara att bryta ihop och gå vidare...

Ge Patrik Sjöberg...

...ett hedersomnämnande på Idrottsgalan 16/1 2012!

Patrik har gett prov på ett oerhört mod och civilkurage genom att berätta om det övergrepp som han utsatts för av sin tränare/styvfar Viljo Nousiainen. Jag är tacksam över det kändisar som vågar öppna upp och tala öppet om problem som finns överallt, de må vara att Susanne Reuter berättar om sin alkoholism eller att Sighsten Herrgård gick ut med att han drabbats av HIV.


Tack Patrik för att du vågat berätta, tack för att du gett ett ansikte år många drabbade, varav säkert väldigt många blivit det inom idrottsrörelsen. Genom att berätta öppet om dina erfarenheter kommer andra att våga tala om sina erfarenheter, för mig är du en hjälte, Patrik!

Här kan du köpa Patrik Sjöbergs självbiografi Det du inte såg.

Vi får hoppas...

att den palliativa vården inte berörs av rättegången mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det finns nationella riktlinjer och även ett register där vi som vårdpersonal ska registrera varje fall där palliativ vård getts.

Jag har fått berättat för mig, att det på den tiden då sjuksköterskor var djupt troende, jodå, så var det om man går tillbaka 100 år i tiden (och även längre fram i tiden) då yrket fortfarande var ett kall. Varje sjuksköterskeskola hade ett eget kapell eller andaktsrum där systrarna och deras elever bad morgonbön. Min sjuksköterskemössa har tio små veck som symboliserar tio Guds bud och i min brosch finns en bibelvers ingraverad.

Nej, den är inte gjord av tårtpapper!

Nåväl, det sägs att dessa systrar ogärna gav smärtstillande som opiater med hänvisning att den döende skulle gå sin Gud till mötes i ett nyktert tillstånd. "Fru Andersson vill väl inte möta vår Herre berusad" kunde det heta. Att Fru Andersson vid det laget var fullständigt tokig av smärta spelade ingen roll - morfin och andra opiater är helt klart sinnesförändrande men samma effekt har svår smärta.

Nu är det förstås så att 99/100 vill se sin anförvant väl smärtlindrad. Innan man så att säga påbörjar neddrogningen är det också viktigt att man har ett brytpunktssamtal där läkare och sjuksköterskor ger information om att man nu släpper den botande (kurativa) behandlingen och övergår till palliativ behandling som går ut på att lindra symtom, något som kan ske med läkemedel men också av beröring i olika former och sist men inte minst med hjälp av kommunikation, ofta en ordlös sådan. Naturligtvis har också alla botande alternativ  varit uppe för avvägande och diskussion men när behandling är så mycket mer plågsam än den minimala vinst, som att ev. öka livslängden med några veckor

Min upplevelse är att anhöriga som vägrar att acceptera dödsprocessen, de gör att den döende får svårare att släppa taget om livet och gå vidare. Då menar jag inte anhöriga som visar sorg uten mer de här som inte fullt ut har velat ta till sig vad brytpunktssamtalet gick ut på, som propsar på behandlingar, att sätta ett dropp kan vara en nog så plågsam process i vissa fall. Jag tror inte att det handlar om slumpen när den döende passar på att gä över till den andra sidan precis när hans vakande hustru passade på att ta en dusch. På något vis verkar det lättare att ta det där sista andetaget utan att vara iakttagen av sorgsna (och ibland anklagande) ögon.

Här gled jag in på ett av mina favoritämnen - jag tenderar att hamna där ganska ofta. Jag känner tillförsikt inför den palliativa vårdens framtid trots allt. Vad vi behöver bli bättre på är vår dokumentation och att korridorsordinationer inte tillämpas i den grad den gör. Vårdfokus skriver angående fallet på Astrid Lindgren och återigen så handlar det om tidsbrist. Nu är arbetssituationen på AL en helt annan än på ett äldreboende, likväl känner jag igen mig i det här att journalföringen får stå tillbaka eftersom det hela tiden dyker upp akuta saker som kräver att man agerar bums. Framåt arbetsdagens slut sätter man sig så framför sin dator och försöker att se till att man gjort sig av med den ständigt ringande telefonen, att man stängt dörren så att den strida strömmen av människor inte stampar runt mig och då är det dags att göra en sammanställning av dagens post-it-lappar, andra lappar, servetter som använts som anteckningsblad och friska upp minnet och rekapitulera arbetsdagen.Alternativet vore att vi hade små bandspelare där vi kunde prata in anteckningar eller att vi ständigt hade med oss t.ex. en minilaptop. Hur det ska lösas vet jag inte men på min önskelista står bl.a. att våra telefoner försågs med en röstbrevlåda. Det är oerhört splittrande att alltid vara tillgänglig, att dela medicin med en ständigt ringande telefon, lägga om sår, ha viktiga samtal öga mot öga och ständigt 1 eller 2 telefoner i fickan.Om jag säger att det ringer minst 10 gånger per timme så överdriver jag inte.

Privat har detta gett mig konsekvenser som i det närmaste liknar en telefonfobi. Och som jag njuter av att stänga av eller sätta min egen telefon i ljudlöst läge. Bara för att jag får. Och Jisses vad det här ämnet gled iväg från mig.

Jag vill...

...rekommendera en artikel i Läkartidningen, det är barnläkarens berättelse, alltså den läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som stod anklagad för mord på ett spädbarn men sedan frikändes. Det är skrämmande läsning och svårt att förstå att det inträffade har skett i Sverige på 2000-talet. Vare sig polis eller åklagare har den medicinska kunskapen att utreda brott av den här karaktären men det värsta är ändå hur den här läkaren behandlats rent medmänskligt. Sättet som hon hämtades på, mitt under pågående rond, förhörsmetoderna, ja allt får mig att tro att det hela utspelat sig i en korrumperad diktaturstat och det gör mig bokstavligen vettskrämd.

Nu hoppas jag att fallet granskas och att något liknande aldrig får ske. Mina tankar går till barnläkaren men också till den familj vars barn drabbades. Att hänga fel person kan dock aldrig vara rätt sätt att bearbeta en tragedi.

Vårdförbundet har följt fallet i ett antal artiklar.

Och på Flashback finns en lång tråd som behandlar fallet. (Bäst att jag tillägger att det inte är jag som är nicket Nurse Ratched på Flashback.)

Jag...

...har väl aldrig haft en sådan skrivkramp som nu. Bloggtorkan är total och det känns som om jag skrivit vartenda inlägg jag velat skriva och om jag skulle få någon idé skulle någon annan skriva klokare, roligare och ur en bättre vinkel.

I inboxen på min jobbmail hittade jag en utbildning, ja, själva utbildningen sker på KI inte i inboxen. Jag känner lite sug efter nya kunskaper, att komma ut och få nya infallsvinklar, plugga och svettas över inlämningsuppgifter, darra inför tentor och kunna bättra på mitt CV. Det ligger i tiden att höja kompetensen hos sjuksköterskor inom geriatrisk vård och äldreomsorg och många verksamheter efterfrågar den här kompetensen, i vissa fall förmodligen beroende på att det ingår i upphandlingsunderlagen. Men som den dystra person jag nu är undrar jag hur man tänker använda sig av den här spetskompetensen på 60 högskolepoäng? Kommer jag slippa att jobba som bårhusarbetare, telefonist, personalsamordnare, läkarsekreterare, kurator, jourhavande medmänniska, fastighetsskötare, diskplockare och lite annat efter avklarad utbildning? Problemet är inte att mina kollegor och jag har bristande kunskaper, vårt problem är att våra kunskaper inte tas till vara, att vi inte hinner vara de omvårdnadsexperter som vi är tänkta att vara, inte hinner att handleda studenter och omvårdnadspersonal utan dränks i administrativa uppgifter som ingen av oss kunde drömma skulle ta så mycket av vår arbetstid.

Men får jag ett löfte om att hädanefter arbeta med människor och inte med papper så ska jag ta erbjudandetunder övervägande. Och se där, nu lyckades jag pressa fram några rader!

Det är inte...

...utan en viss stolthet som jag accepterat uppdraget som bloggare på Vårdfokus. Vi är ett gäng bloggare som fått äran, den gemensamma nämnaren är att vi alla arbetar inom yrken som finns i Vårdförbundet. Således sjuksköterskor, BMA:er, barnmorskor, röntgenassistenter och operationsassistenter. Förlåt, nu kanske jag missade någon yrkeskategori. Vilka mina bloggkollegor är, vet jag ännu inte men jag hoppas att vi kommer att presenteras för varandra på ett eller annat sätt.

Det handlar om att Vårdfokus har letat bloggare som skriver om vårdfrågor med betoning på omvårdnad. Jag är stolt som en höna och inte så lite nervös. Jag kommer att signera bloggposterna med mitt verkliga namn och de flesta av er vet ju vem jag är IRL. Chefen är tillfrågad och har godkänt projektet, det kan förstås vara känsligt det här, men jag kommer inte att hänga ut enskilda aktörer utan hålla blogginläggen på en mer allmängiltig nivå. Och jag kan lova er, det finns hur mycket som helst som jag har idéer och åsikter om när det handlar om vården och då särskilt om vården av våra äldre och svårast sjuka.

Jag tar tacksamt emot hjälp av er som är Wordpressbloggare, det är ett bloggverktyg som jag inte har någon erfarenhet av och jag kommer säkert köra fast ordentligt och skrika på hjälp.

Det var framför allt vården som jag ville blogga om när jag startade upp Systerdyster-bloggen år 2009 och nu knyts säcken ihop! Jag är hedrad över att man från Vårdförbundet tyckt att jag är en bloggare vars åsikter är intressanta och relevanta. Självklart kommer jag att länka så att ni får läsa mina bloggposter och gärna komma  med både ris och ros!

Och tack alla ni som läst mina inlägg om vårdfrågor, ni är guld värda då ni fått mig att förstå att det här är frågor som berör och engagerar många, även människor som inte arbetar inom området.

Och sprutan, den kan väl få symbolisera vitamininjektioner men också ett stick eller en blåslampa i skinkan på de makthavare som fattar huvudlösa beslut och låter vårdens fotfolk och vårdtagare leva med konsekvenserna.

På återseende och en god fortsättning på år 2012!