Headhuntad!

Mitt i denna märkliga sommar så händer det märkliga att jag två gånger under samma dag får telefonsamtal med erbjudande om arbete. Tja, inte bara sådär, självklart har jag skickat mitt CV, iallafall i det ena fallet, det andra telefonsamtalet rörde sig mer om headhunting, en gammal chefskollega som vill ha MIG (och mina kunskaper, då)!

Det tål att tänka på och glad är jag, som en lärka, och både självkänsla och självförtroende fick sig en rejäl och välbehövlig boosterdos.

Här kommer dock inga arbetsplatser eller arbetsgivare outas, såpass roligt ska det inte bli! Och jag som nyss och efter moget övervägande tackat ja till ett jobb som vissa skulle anse vara en ren mardröm med uteslutande helg- och kvällstjänstgöring. Det passar mitt liv bra nu att inte behöva gå upp i ottan - efter 30 år har jag ännu inte insett charmen med att tvingas lämna bingen vid fem- halvsex-tiden om mornarna. Vilka är ni masochister som år efter år trivs med vårdens hiskeliga scheman? Min mardröm är att arbeta måndag till fredag 7 till 16:30, för många kollegor är det en önskedröm. Periodvis har jag arbetat natt, jag gör allt för att komma undan tidiga mornar.

Men jag ska ta mina erbjudande i beaktande och visst var det skoj att höra E´s röst i luren. - Helvetes, skit, din jävla idiot, fan vad jag har försökt att få tag i dig!
När E och jag arbetade tillsammans införde högsta hönset en spargris där undertecknad och E tvingades böta en femkrona för varje svordom. Vi blev fattiga och grisen blev fylld men böterna hade tydligen föga effekt eftersom E helt uppenbart fortfarande använder samma mustiga språk!

I älsklingens kylskåp...

...hittar jag Kärlek. Och jag blir barnsligt glad över både namnet och smaken.

Traktorkomp

Sommar med Maria Akraka

Ett program som jag inte planerat att lyssna på men som jag verkligen rekommenderar. Här kan du lyssna på programmet och där finns andra sommarpratare som du kanske missade.

Bilden är lånad av HD.

Skulden av Jodi Picoult

Ett kort boktips om en annorlunda kriminalroman av den amerikanska författaren Jodi Picoult. Hur boken hamnat i min bokhylla är oklart, kanske är den ett lån men förmodligen är den ett resultat av ett bokbyte, jag har en hel del vänner som ger mig en trave pocketböcker i utbyte mot mina utlästa för visst är det tråkigt att kasta en bok i soptunnan, sådant finns inte i min värld.

Nåväl, Skulden utspelar sig i Pennylvania, en stat i USA där Amishfolket sedan 100-tals år utgör ett inslag i det nuvarande ultramoderna amerikanska samhället. Om Amishfolkets historia kan du läsa här. Amishfolket är således inga gröna-vågen-typer, deras sätt att leva grundar sig på Bibeltolkning och som läsare vacklar jag mellan att känna djup sympati och men också att känna den tvekan som jag alltid känner inför fundamentalister, detta oavsett om det handlar om religion eller annan slags fundamentalism. I Europa förföljdes Amishfolket på 1700-talet på samma sätt som många andra trosbekännare, och liksom andra grupper fann man en fristad i nordamerika där det idag har över 200000 människor som tillhör trosinriktingen.


Amishfolket lever på ett sätt som tar oss flera 100 år tillbaka i tiden när det gäller teknik och många andra frågor. Bilar är förbjudna, lantbruk bedrivs enligt ålderdomliga metoder med plogar och skörderedskap som dras av hästar. De egna skolorna har undervisning upp till högstadienivå men några högre utbildningar accepteras inte. Man har inte egna kyrkor utan gudstjänsterna hålls i medlemmarnas hem. Klädseln för både män och kvinnor är ett annat typiskt kännetecken.

Romanen börjar med ett spädbarnsmord och advokaten Ellie Hathaway får uppdraget att försvara en ung, ogift amishkvinna som misstänks för att ha bragt sitt nyfödda barn om livet. Advokaten tar sig inte bara an försvaret utan lovar även att som övervakare tillbringa utredningstiden på den gård där den unga kvinnan, Katie, bor med sin familj. Det blir några omtumlande månader både för Ellie och för amishfamiljen och deras vänner. Här kolliderar en 2000-talets samhälle med 1700-talet men i många avseenden är likheterna människor emellan större än olikheterna.

Skulden är ingen gastkramande thriller däremot tycker jag att den är en intressant skildring av en de människor som lever på ett synnerligen ålderdomligt vis mitt i det amerikanska samhället. Min nyfikenhet för Amishkulturen väcktes och förutom en hel del bibliska regler känner jag en sympati för människor som valt att leva sina liv i samklang med naturen. Det finns en del - men inte särskilt mycket - skrivet av svenskar om Amishfolket men här är ett axplock ur svensk press:

Om att resa och turista bland Amishfolket
DN-artikel om Amishfolket
Att leva hos en Amishfamilj

Kuriosa är att sparkcyklar men inte vanliga cyklar är tillåtna. Rollerblades är av någon anledning också tillåtna. Amishfolket har vare sig telefon eller el i bostadshusen men kan ha en telefon installerad i någon avlägsen byggnad på gården och har ofta ett eget elverk för att driva mjölkmaskiner och kylanläggningar för gårdens produkter som t.ex. mejerivaror.


Då fotografering strider mot Amishfolkets regler finns inte särskilt många bilder tillgängliga men regelverket tycks sakteliga uppluckras. Hmmm - har den unga Amishtösen en cigg i mungipan???

Äntligen!

Himla bra uppfinning

Storstugan eller När förorten kom till byn

Det är inte utan att jag fascineras av det stora, fula och halvmåneformade huset som ligger granne med Täby centrum. Läs historian bakom det gigantiska HSB-bygget som bidde en tumme - från början skulle det ha blivit dubbelt så högt men proteststormarna hejdade bygget vid 16 våningar. Halvvägs upp i huset var det från början tänkt att det skulle finnas ett serviceplan med matsal, barnpassning och andra faciliteter. Idag har Storstugan ändå förvandlats till något som snarast liknar ett servicehus. Medelåldern är hög, lägenhetspriserna är liksom husen skyhöga, uppemot två miljoner får man slanta upp för en tvårummare vilket knappast är ett problem för de äldre Täbybor som på ålderns höst sålt sin villa och väljer att bo granne med affärer, husläkare och annan service.

Ännu mer känt åtminstone för alla som passerar Täby på E 18, är Grindtorp, byggt på 1960-talet och bestående av fyra halvmåneformade huskroppar. Ett område att födas, leva och dö i var det tänkt men numera finns varken skola eller affär i området, pizza kan man köpa och kläder kan man kemtvätta men det är all service som finns idag för de boende i området. Lägenheterna är underbara och här gör man bäst i att inte döma hunden efter håren men som barn led jag med de människor som bodde i de Berlinmurliknande bostäderna.


Om Storstugan, Grindtorp, Näsbydal och andra bostadsområden i Täby har journalisten och författaren Per Svensson skrivit om i sin bok Storstugan eller När förorten kom till byn. Under sin uppväxt hann författaren bo i de flesta då nybyggda områden i kommunen. Han har inte mycket till övers för den här typen av byggen och jag är benägen att hålla med. Han skriver om vår längtan efter ett hem som utgör något mer än bara tak över huvudet om längtan efter vår historia och en hembygd.

Men när jag blir gammal, om något år eller så, så har jag tänkt mig en lägenhet i Grindtorp med milsvid utsikt över min s.k. hembygd.

Smaklig måltid!

Läs Peter Kadhammars krönika om sjukhusmaten. Senast jag var på besök på ett av landets största sjukhus såg maten ut ungefär som nedan. Uppvärmd i mikrovågsugn och serverad i en plastbytta och då ska man ha i åtanke att patienterna var sjuka och mådde dåligt redan innan maten kom på bordet. Flygplansmat är rena gourmetmåltiden vid en jämförelse och pysslet med att bryta sig in i de olika sinnrika förpackningarna får ses som terapi och handträning. Vad som helst är bättre än det här, Happy Meal, någon?

Grattis Emma på namnsdagen!

Gaaaah!

Av hänsyn till vissa bloggläsare får Aftonbladets skräckartikel symboliseras av en kattleksak. Igen. Klicka inte på länken Seveneleven!
För övrigt fattar jag inte varför YouTubeklippen svämmar över alla brädder.

Jag erkänner!

Jag blev grundlurad. Mitt lilla fynd på Blocket visade sig vara en rishög, en ganska vacker rishög men ändock. Efter att ha bytt bromsskivor runtom, lagat hål i den "nya" sufletten och bytt bromsok fram så är jag ändå nöjd. Den här sommaren har varit en sommar med många nercabbade dagar men jag kanske har lärt mig att INTE impulsköpa bilar (det var inte första gången) och kanske ta med mig en något mer kunnig person när jag besöker en slipad bilhandlare. I ärlighetens namn har jag ännu inte vågat kolla in däcken, något som jag förstår är bland det första och enklaste man som bilköpare ska titta på.



Jag förverkligade en gammal dröm sedan 20-årsåldern och nu kommer jag inte dö utan att ha ägt en sportbil. Så här i efterhand kan jag inte låta bli att fundera om inte bilhandlaren hade "hyrt" in den gravida kvinna som tassade runt hemma hos honom, det föreföll ju ytterst trovärdigt att sälja ögonstenen eftersom det är opraktiskt att ha en tvåsitsig bil med minimalt bagageutrymme när man väntar tillökning i familjen. Äh, vad tusan, du är förlåten, jag njuter av varenda dag med min lilla blå!

Tack för maten!

Tack J och A för att ni stannade och köpte en kartong med Ländias goda cocosbollar när ni passerade Roslagsstoppet. Glutenfria är de, vilken tur fast jag är både gluten- och laktostolerant. Till lunch köttbullar med potatismos och till middag några cocosbollar. Det är enkelt att vara barnfri gräsänka - dessutom får jag ha mitt 32-pack i fred.

Grattis på namnsdagen Pyttipanna!

Påminn mig om

att aldrig mer tacka ja till att jobba 15-timmarspass. Jag är mer död än levande men man hinner inte synda mycket med sådana arbetstider. Lunchen bestod av en bubbel espresso och MacDonalds gudomligt smaskiga MacFlurry med marängswiss. Koffeinchock + sockerchock, det var det mest syndiga jag ägnade mig åt idag. Nu ska jag bokstavligen lägga mig på is och försöka infinna mig pigg och glad på jobbet 07.00. Gäbb, gobb, gobb! Zzzzzzzz...